Maj 092017
 

Inlägg #68

Först och främst vill jag skriva till världens bästa och tacka igen. Ni vet vilka ni är. Ni har räddat oss i alla fall i några dagar med råvaror så vi kan laga mat. Jag tackar er i djupet av mitt hjärta.


Jag skriver mycket om min vardag, om störiga grannar, byggubbar som springer här utanför och vår lilla granne som ringer på i tid och otid.
Jag skriver om mitt kämpande med att få en anställning och så skriver jag om våra ekonomiska problem. Jag tror att det är ett vanligt problem idag att många har dåligt ställt men det är många som inte får den hjälp de behöver. Jag har tur som har en sådant bra nätverk.
Jag avskyr att be om hjälp jag är för stolt för det., jag hatar att vara en börda för andra.
Jag är vuxen och enligt alla normer och saker så ska jag ha ett jobb och ha jobbat flera år tillbaka.
Kanske blottar jag för mycket om känsliga saker, men jag skriver inte för andras skull utan för min egen och vill folk så kan de läsa, dessutom så vill jag få fram hur jävligt det är att vända på varenda liten krona varje månad. Jag sticker inte under stolen att vi har det sämre ställt vissa månader. Men vi har mat på bordet och tak över huvudet, sängar att sova i och hela och rena kläder.
Och jag ber till höge makter att vi ska få igång CSN och att jag bara ska få en anställning. Förhoppningsvis kommer CSN först och tätt där efter kommer min anställning. Jag ger aldrig upp hoppet. Må hända att jag snubblar men jag reser mig alltid upp och fortsätter för hoppet är det sista som överger en:

Jag tror inte på att det finns någon Gud som vakar över oss. Jag ber inte ens till någon gud.
Istället ber jag änglarna och universum om hjälp och vägledning ibland för i mina ögon är det mer verkligt än någon Gud. För mig i alla fall.
Egentligen skulle jag skriva om hur saker och ting gick idag. Men det kan vänta tills imorgon.
Jag har inte den energin just nu. Känner mig ganska trött.

På återseende. Ci vediamo ciao / Louise