Maj 202018
 

Igår var det dags igen. En man blev brutalt mördad i sin bil på bussgatan utanför vår gata.
Vi hörde smällen men reagerade inte så värst mycket på det för när det är skottlossning är det oftast 5-6 skott som går av men inte igår det var bara en smäll. Trodde det var en smällare eller något som de hade smällt.  Vi spekulerade att det kunde varit en skottlossning.Tills vi hörde sirener som stannade nära oss och sen ännu fler sirener som också stannade i närheten av oss.

Då visste man direkt att denna gången behövdes ett skott för den som sköt visste vad han gjorde – uppenbarligen.
Expressen var de första som skrev om detta men sen hakade även Sydsvenskan på.

Mannen gick ut och tog reda på vad som hänt och han möttes av polis och insatsstyrkan.
Jag kollade ut och såg en av insatsstyrkkillarna med sina stora vapen. Så förbannat läskigt. Det har bara gått drygt en månad sedan den sista skottlossningen som också skedde mitt under en eftermiddag precis som denna. Det spärrades av vid vår gata, halva bussgatan och borta vid badhuset.


Inte ofta man ser polisen med dragna vapen i sitt område.

Helikopter som cirkulerade runt i en dryg timme över vårt område,

Inte ofta man ser insatsstyrkan på sitt område.

Vapenhunden och hans förare.

Va fan hur mycket mer ska vi stå ut med.
Här har vi barn och massor av människor som rör sig hela tiden i området.
Det som skrämmer mig mest är att svärföräldrarna var ute med barnen och vi visste inte är de skulle komma tillbaka och en hemsk tanke slog mig att tänk om de hade kommit just under detta. Sån tur var så åkte de till Burger king och mannen gick och hämtade de på sen eftermiddag.
Jag har skämtat i många år när det skjutits på området att vi behöver inte titta på actionfilmer för vi kan titta ut genom fönstret då och då och se det live istället. Gäller ju allt som händer här.
Sent på kvällen hördes en jäkla smäll som vi uppfattade att det var från vårt kvarter, men det var det inte. Det var från Almvik som ligger borta vid Lindängenhållet och det är drygt 2 km dit från oss. Var en kraftig smällare.

Vi bor i ett sjukt område och jag vill bara här ifrån men vi sitter tyvärr fast här som sten.
Jag är rädd nu för detta kommer att fortsätta dag som natt kommer vi ha skottlossningar. Jag är rädd för mitt liv, för min familjs liv att inte kunna låta barnen röra sig ute för vem vet vad de kan råka ut för. Att inte kunna gå ut på området efter klockan sex med rädsla för sitt liv.
Att inte få ro när man vet att mannen springer ute och levererar tidningar på nätterna utan bara ligger spänt och väntar på att dörren ska öppnas.
Välkommen till vårt område. Här är det nästan aldrig lugnt. Är det inte bilbränder så är det skottlossning eller varför inte en sophusbrand eller rivaliserade gäng som skjuter på varandra precis utanför vårt fönster Vi har bildbevis från det i balkongen. Men en sak är säker vi sitter på första parkett.

På återseende. Ci vediamo ciao /Louise

Jul 142017
 

Jag har inte något att skriva ikväll. Om sanningen ska fram så är jag sjukt rastlös.
Det kliar som bara den i fingrarna men jag vet inte vad jag ska skriva om trots att hela huvudet flödar av saker och ting.
Idag skulle jag egentligen skriva min tenta men jag har ingen lust. Helt seriöst så känns det som att jag har kastat bort flera år på en utbildning som jag inte kan få jobb inom och inte ens som barnskötare. Jag tycker det är orättvist.
Jag är utbildad pedagog, jag har nästan hela min utbildning klar och jag söker jobb efter jobb. Nu går jag ju på en jobbsökaraktivitet för att se om de kan hjälpa mig med råd och stöd. Jag funderar på att hoppa på en fritidspedagogutbildning men de verkar inte finnas.

Nu är det ju juli och många chefer har semester och återkommer inte förrän i början av augusti så man kan inte då höra av sig till cheferna hur mycket man än vill. Så just nu är jag låst. Det jag egentligen kan göra är min jäkla tenta och få den avklarad i augusti och sen kan jag där ifrån gå vidare.
Kanske ta tag i min VFU men jag tror och vet att jag snart efter sommaren kommer få en anställning, bara min referens kommer tillbaka från semestern så kör vi igång igen. Trist att min nuvarande handledare inte vill vara min referens. Men men man kan inte få allt.

Orkar inte med eländet längre. Vill bara bli godkänd i skitet.
De och deras jäkla påhitt med papers hit och dit.

Och eländet fortsätter här i Malmö. Skottlossning igår och två idag. En på torget borta på Holma.
Jag vill från denna jäkla staden, det är inte säkert här längre. Jag orkar inte längre vara rädd och på min vakt hela tiden. Men vi är fast här så länge jag inte har ett jobb och så länge jag har skulder. Jag har inga hyresskulder…aldrig. Låter alltid hyran betalas först för jag vägrar. Tycker att även om man har andra skulder så ska man få hyra. Man ser på folk i Lyxfällan som ligger efter med 3-4 hyror och är då på väg att vräkas. Bor man i det hyresbolaget vi bor så blir man vräkt om man ligger efter med EN hyra.Så till hyran har vi alltid råd med likaså elen. Aldrig att vi drar på oss en hyresskuld. Men vi sitter tyvärr fast här tills allt är borta.
Ja jag är öppen om mina problem och jag sticker inte under stolen att vi har det jävligt tufft och har haft i flera månader.
Nu börjar vi äntligen komma upp på fötter efter många om och men så fick maken beviljat studiemedel. Vi slipper socialen i alla fall och nu ska vi bara få ut mig i jobb (lättare sagt än gjort) och sen är allt frid och fröjd.

Jag försöker alltid vara positiv….jag kämpar mot motvind hela tiden. Reser mig upp efter varje gång jag faller. Kämpar för att min familj ska ha det bra…eller ja vi båda. Hade jag vart ensam hade jag gett upp för länge sedan men jag kämpar för att barnen ska få det bra och för att vi ska flytta här ifrån. Jag hoppas på lottovinst imorgon. Bara någon mille så vi kan flytta från Malmö.
Nä fasiken vilket deprimerande inlägg. Men just idag känner jag mig bara så nere. Inget går min väg.
Har i alla fall sökt 1 jobb idag men som sagt de flesta har semester nu. Jag kan inte följa upp hur mycket jag än vill.

På återseende. Ci vedimo ciao / Louise

 

Maj 092017
 

Inlägg #68

Först och främst vill jag skriva till världens bästa och tacka igen. Ni vet vilka ni är. Ni har räddat oss i alla fall i några dagar med råvaror så vi kan laga mat. Jag tackar er i djupet av mitt hjärta.


Jag skriver mycket om min vardag, om störiga grannar, byggubbar som springer här utanför och vår lilla granne som ringer på i tid och otid.
Jag skriver om mitt kämpande med att få en anställning och så skriver jag om våra ekonomiska problem. Jag tror att det är ett vanligt problem idag att många har dåligt ställt men det är många som inte får den hjälp de behöver. Jag har tur som har en sådant bra nätverk.
Jag avskyr att be om hjälp jag är för stolt för det., jag hatar att vara en börda för andra.
Jag är vuxen och enligt alla normer och saker så ska jag ha ett jobb och ha jobbat flera år tillbaka.
Kanske blottar jag för mycket om känsliga saker, men jag skriver inte för andras skull utan för min egen och vill folk så kan de läsa, dessutom så vill jag få fram hur jävligt det är att vända på varenda liten krona varje månad. Jag sticker inte under stolen att vi har det sämre ställt vissa månader. Men vi har mat på bordet och tak över huvudet, sängar att sova i och hela och rena kläder.
Och jag ber till höge makter att vi ska få igång CSN och att jag bara ska få en anställning. Förhoppningsvis kommer CSN först och tätt där efter kommer min anställning. Jag ger aldrig upp hoppet. Må hända att jag snubblar men jag reser mig alltid upp och fortsätter för hoppet är det sista som överger en:

Jag tror inte på att det finns någon Gud som vakar över oss. Jag ber inte ens till någon gud.
Istället ber jag änglarna och universum om hjälp och vägledning ibland för i mina ögon är det mer verkligt än någon Gud. För mig i alla fall.
Egentligen skulle jag skriva om hur saker och ting gick idag. Men det kan vänta tills imorgon.
Jag har inte den energin just nu. Känner mig ganska trött.

På återseende. Ci vediamo ciao / Louise

 

Apr 242017
 

Inlägg #53

Jag sitter här och tänker på hur jag ska påbörja detta inlägget.
Tycker det är ganska jobbigt att skriva om det, men jag känner att det måste komma ut.
Jag vill först säga till en av mina skolkompisar att jag är glad att jag har träffat dig och det är synd att vi bor så pass långt i från varandra. Men du är en riktig bra vän som lyssnar på mig om det så bara är på chatten på Facebook

Under mitt liv har jag haft kompisar som har kommit och gått, men under min uppväxt har jag bara haft två kompisar. En som jag träffade på skolan men vänskapen med henne fick mig att bli mobbad. Och så har vi en tjej som jag har känt sedan vi började på dagis/fritids i början på 80 talet. Vi umgicks väldigt mycket och vi hade våra dispyter. Med olika val av vägar så har vi idag kontakt enbart via fejjan. Tråkigt men sant. Hon var min bästa vän i flera år. Via henne lärde jag känna en annan tjej som jag umgicks med väldigt mycket varje dag fram tills jag träffade maken. Sen tappade vi kontakten för att ta upp den igen när jag fick Max och då började vi umgås varje dag igen i princip.Tills Xander kom och hon fick ett barn till. Vi var då på olika våglängder och tappade kontakten. Henne skulle jag verkligen vilja börja umgås med igen för hon var en av mina bästa vänner. Men jag vågar inte riktigt att ta kontakten för jag är rädd att hon inte vill.
På gymnasiet hade jag mina fyra bästa kompisar från första ring till tredje ring. Vi var ett gäng som höll ihop varje rast och vid lektionerna. Idag bor vi utspridda i Sverige och har kontakt enbart via Facebook. Saknar den tiden ibland. Men jag antar att alla lever sina liv med sina familjer och nya vänner nu.

//Lånad från Meme generator//

Jag verkar ha svårt att få kompisar verkar det som. Jag är blyg jaha so what?
Jag innerligt avskyr att gå ut och festa och gå på pubar och sådana ställen…jag dricker inte alkohol överhuvudtaget. Är jag tråkig då? Nä men jag kan ha roligt utan alkohol också och jag föredrar att vara hemma och ta det lugnt i stället eller sitta hos någon och kolla på film. Som man alltid gjorde som liten(eller ja som ungdom). Frossa i onyttigheter, ha en tjejmiddag, tacokväll eller något sådant vuxet (haha).
Men jag har aldrig upplevt sådant i mitt vuxna liv. För jag har ingen att umgås med…men å andra sidan vem vill riskera livet för att komma till vårt ghetto (eller sin bil). Ingen av mina äldre kompisar vill sätta sin fot här och jag förstår dem det skulle jag inte heller vilja göra.

Jag vill ha kompisar som man kan prata med om allt som tjejerna i Sex and the city. Att kunna ringa någon bara sådär om man är ledsen.
Jag kan bli avundsjuk på folk som har kompisar att umgås med flera gånger i veckan. Någon som kanske vill ta en fika endast för att snacka skit. Finns det några sådana människor kvar? Ärliga människor som bara vill umgås? Någon som inte tvångt måste festa varje helg? Någon som vill vara min vän.
Jag har inte ett så brett kontaktnät, jag har de jag har min familj och mina systrar är mina bästa vänner….jag är glad att jag har min familj och min ”ingifta” familj, men jag umgås bara med dem hur mysigt det kan vara så måste jag ha vänner.
Så om jag är tillbakadragen och inte framåt. Bygger en mur som ingen kan bryta igenom utan att verkligen vill lära känna mig så vet dom inte vad de missar. Om man inte lär känna en människa trots hennes brister och så kan de förlora en riktigt fin vän.
Ibland kan jag undra om varför jag inte har någon att ringa, någon att ta en fika med?
Är det mitt eget fel? Kanske. Men det tror jag inte för så fort jag öppnar mig för någon så blir det helt plötsligt konstigt.
Men detta känner jag inte med min kompis från högskolan, vi kan prata om allt, mina barndomskompisar då vi kunde prata om allt. Jag är nyfiken. Skulle vi ha något gemensamt (förutom barnen) fortfarande? Och öppnar man sig för mycket kan det hända att man blir huggen i ryggen. Been there.

Jag visste inte hur jag skulle börja mitt inlägg och nu vet jag inte hur jag ska avsluta det…så det får bli en fortsättning följer senare i veckan. Dags att gå och lägga sig. De kommer och fortsätter imorgon och då ska ni få se resultatet. har även mejlat vår husvärd som måste komma upp och ta en titt på olika fel vi har här och så ska jag anmärka grannarna..

På återseende. Ci vediamo ciao / Louise

Apr 172017
 

Inlägg #46

Så är det snart slut på påsklovet. Om några timmar så är det dags för skola igen, men de är lediga igen nästa vecka då skolan har studiedag och Izabella ska på fritids då. Men det är nästa vecka det. Nu ska vi koncentrera oss på denna veckan som börjar på allvar imorgon.

Idag har jag faktiskt varit ganska nere. Har tänkt ganska mycket på bebisen som vi väntade 2014, som skulle idag vara lika gammal som min systerdotter och som min kusins dotter om vi hade bestämt oss att behålla.
Jag var ju mitt uppe i min utbildning just då. Men det hade inte varit några som helst problem att ha med till föreläsningar eller basgruppsmöte, eller att göra VFUn för det var så många andra som hade med sina barn och bebisar till skolan.

Vi pratade om eventuellt ett barn till efter att jag var klar med min utbildning, men jag har fortfarande en del poäng kvar att göra så jag har inte riktigt tid med fler barn även om jag har den där viljan att för sista gången vara gravid, föda ett barn och fostra, gosa och allt det där som hör till.
Jag har fått äran att vara gravid och föda barn tre gånger och jag är färdig med barn nu. Jag ser mina stora barn och kan tänka att ”Nej jag vill inte börja om igen”. Inga fler vaknätter, inga mer inskolningar, blöjavvänjning eller vällingavvänjning. Jag är nöjd med de tre barn jag har…hade jag haft fyra hade jag varit nöjd också. Men bebisfabriken är stängd och det kommer den förbli även om längtan finns. Jag får köpa fiskar istället som kan yngla av sig haha.
Nej här blir det minsann inga fler barn, vi är nöjda med våra tre yrväder.
Har en massa kläder nu som vi måste göra oss av med.
Idag saknar jag även Tigris som jag alltid gör när jag är så där lite nere.
Min älskade lille ”ryss” och jag kan faktiskt idag säga att jag ångrar att vi gav bort katterna.
I kväll vill jag bara ha en katt och gosa med och rå om som min lille bebis men den enda jag kan gosa med är Wall-E och han är inte så gosvänlig direkt.

Idag när vi skulle hämta Max och Xander hos farmor och farfar ville Izabella testa att åka i skateparken som de har byggt på området här.
Det ser galet ut när folk åker där.
Hon åkte inte så jättemycket.

Hon hade roligt i alla fall. Men jag tyckte det såg livsfarligt ut.

Nu ska jag gå och lägga mig men vi höres imorgon.

På återseende. Ci vediamo ciao / Louise

 

Nov 282016
 

Då var man inne på sista dagarna av omtentamen i VFU och jag börjar känna den där klumpen i magen och i flera dagar har jag bara velat gråta över detta. Tänk om jag inte blir godkänd.
Min handledare sa till mig i fredags att hon ser att jag utvecklas men inte snabbt nog.
Men det är inte så himla lätt för när jag kom till denna förskola så hade jag precis skrapat upp mig från botten där personalen på min andra VFUplats redigt tryckt ner mig och inte handlett mig överhuvudtaget.
På förra förskolan fick jag inte alls bra samspel med barnen men här är det inga som helst problem och jag har två perioder kvar och då kan jag ju fortsätta utvecklas och då skulle jag rikta in mig på de stora barnen de första veckorna.
När jag började på denna förskola så var mitt självförtroende på marken smutsigt och trasigt, nu har jag jobbat upp mitt självförtroende. Nu börjar jag åter igen känna att ångesten är på väg för imorgon kommer min lärare och jag hoppas min handledare säger positiva saker om mig och jag ska även prata med min lärare och sen får vi se. Min handledare sa att hon vill godkänna mig och även att jag balanserar på gränsen mellan godkänt och underkänt. Tur att det är min lärare som sätter betyget. Men jag tycker bara de är dumma om de underkänner mig bara för att jag inte utvecklas fort nog. Ja vi får se hur det går. Håll tummarna för mig.

dscn3242
Halsbandet på mitt mobilskydd har jag burit med mig från den dagen jag började på min VFU och jag hoppas att den gett mig tur och att det blir ett G. Vann denna i en tävling på en blogg. 


Jag har visserligen bra kontakt med barnen men inte riktigt de stora barnen vilket jag kämpar med hela tiden. Jag har börjat knyta an till dem nu och idag bjöd ett av barnen in mig till lek, vi skulle bygga en stor tågbana. På morgonen byggde samma barn och ett annat ett torn av klossar till ett ljusbord. De började med de små men då rasar oftast tornet så jag utmanade dem att börja med de breda och sen fortsätta med de mindre och då blev det ett torn som var ganska stadigt och vingligt men det rasade inte.
Jag utmanar barnen när de ska klä på sig ytterkläder….idag utmanade jag ett av barnen vid lunchen(frågade hur maten såg ut ur hennes glas med vatten. Liten svarade hon)
Personligen tycker jag inte jag har problem med att samspela med de stora barnen alls.
Det som ligger framför mig imorgon och på onsdag är samling och kunna leda en barngrupp.
Jag hoppas inte det är avgörande.

Håll gärna tummarna för mig imorgon så ska jag försöka luska fram om jag kommer bli G i VFUn eller inte.
Kommer att skriva så fort jag fått reda p det, eller ja på rasten om vad det blev :-). Men vi får ju se vad min handledare kommer skriva i sitt omdöme om mig. Förmodligen kommer hon skriva att jag utvecklas men inte snabbt nog, vilket jag i mitt omdöme kommer skriva från botten till nu och att vi utvecklas olika snabbt samt att det är inte lätt att bygga upp sitt självförtroende igen. Jag anser att vi utvecklas hela tiden under våra liv och detsamma gäller vid praktik. När jag(om ) slutar min nästa VFU kommer jag att ha utvecklats mer och jobbar jag lite också under tiden så kommer jag utvecklas ännu mer och då kommer resterande perioder gå galant och jag kommer bli den förskolläraren som kan leda en barngrupp.
Men å andra sidan blir jag underkänd så kan jag alltid ta jobb som pedagog för det är jag ju, men sen kämpar jag ju arslet av mig för att bli Godkänd.
Men jag låter er veta imorgon om det blir ett Jippi eller fan i början av texten haha.

wp-1479925458466.jpg
Ett träd på gården på VFUn. Mitt i november börjar det knoppas.
Är det vår eller vinter kan man ju undra.
Sorry för dålig skärpa.

Nu ska jag krama kudden. På återseende. Ci vediamo ciao / Louise

Jan 112016
 

men frågan är om den kommer att rulla i mål? Mitt mål då.
Jag fick ju ett mail tillbaka från min VFUlärare om att hon tyckte jag skulle ta den chansen på förskolan som jag var på i höstas, men jag har verkligen ingen lust till det.
Att inte känna sig välkommen på sin VFUplats känns inte bra.
Jag håller på att skriva ett utkast till prefekten om min lärares svar och ska även någon gång under morgondagen maila vfuansvarige och se vad de säger. Om jag kan få en VFUplats innan vi ska gå ut om en dryg månad….jag hoppas att de tar min sida och att det blir en ny förskola.
Hoppas de förstår att deras studenter ska trivas på sina praktiker.
Ingen annan har förresten fått kravet på sig att ta reda på vilken pedagog som de vill vara.
Så den förskolan jag är på är skum.
Från att ha jobbat upp självförtroende och självsäkerhet samt lysande omdöme förra våren hos N så fick min handledare och resten av personalen det att försvinna på bara några dagar, det låg på botten dagen jag gick där ifrån för att gå tillbaka till skolan.
Min lärare kan tycka att jag ska ge förskolan en chans till och att hon har förtroende till personalen men jag litar inte på henne.
Detta är min boll och jag ska se till att den går i mål…och jag ska bli vinnaren. Jag ska se till att få en ny VFUplats…där slutar det för denna gången.
Återkommer med resten när jag väl fått svar från ansvariga och prefekten.

belive

Nu dags för sängen.
På återseende. Ci vediamo ciao / Louise

Dec 182014
 

Ju närmre förlossningsdatumet jag kommer så blir det mer och mer jobbigt, känslorna väller över mig och jag kan få tårar i ögonen, just detta hände igår jag bara grät och grät kunde inte få stopp på det. Jag gråter oftast över detta när jag är ensam, det är lättast så.
Den 11 januari 2015 skulle vårt fjärde barn ha fötts men vi tog det där hemska och jobbiga beslutet för ett halvår sedan. Vi var till och med på Cura och gjorde ett ultraljud för att fastställa hur långt gången jag var, då var jag i vecka 10.

hjärtan

Den 5 december var vi bjudna till min kusin, bara alla kusiner då, men då jag hade ont i min högra sida och var på vårdcentralen för att ta reda på det vad som fattades mig. Men detta var även för att jag inte klarade av att se två tjejer med bebisar i magen, min syster och min kusins sambo för det är en käftsmäll på varje sid av kinden. De får jag får inte.
Jag är jätteglad för min syster och för min kusin att de ska få barn…äntligen säger jag bara men innerst inne vill jag bara försvinna för smärtan är så jobbig ibland.


Jag känner att jag får inte känna så här att jag inte ska älta det och att det var ett rätt beslut.
Enligt vem? Enligt alla tydligen. Vi tog detta beslutet tillsammans trots allt för ett barn till nu mitt under min utbildning skulle inte fungera,inte heller min sambos tillstånd tillåter det. inte med en trea.
Kanske när jag är klar så blir det en liten sladdis, om två år eller tre vi får se när den tiden kommer och var vi står då.

Men så kommer då min fråga….När får man kalla sig för änglamamma?
Är det enbart när man har fött levande barn som sen gått bort i t.ex plötslig spädbarnsdöd, avlidit som vuxen eller i en bilolycka eller något annat hemskt?
Eller får man kalla sig för änglamamma även efter en abort som tog en hårt, min bebis var älskat av mig oavsett vilket beslut jag tog, Ett barn enligt mig får sin själ när hjärtat börjar slå.
Får jag kalla mig för änglamamma?

ängel
Bara några tankar och jag var tvungen att skriva av mig lite.

På återseende.Ci vediamo ciao/ Louise

Aug 192014
 

Jag har ju innan skrivit inlägg att jag har varit väldigt ledsen och tankar har snurrat i mitt huvud.

Idag skulle jag ha varit i vecka 20 med vårt fjärde barn. Men på grund av vår livssituation så kunde vi inte behålla vår lilla bebis. Vi ville se hur långt gången jag var och bokade tid till Emmakliniken och fick se vår då lilla bebis i v.10. Att se det gjorde mig så ledsen och kärleken till fostret var redan stark och tanken av att avbryta det gjorde så ont. Jag och min sambo dividerade om det en del men kom ändå fram till gemensamt att vi inte kunde ha ett barn till just nu. Jag sa att vi kunde klarat det trots att jag studerade, men eftersom han har en depression så skulle han för tillfället inte orka med ett barn till nu.

Den 24 juni hade jag tid till abortkliniken och sa flera gånger till min sambo att vi kan bara vända och gå här ifrån. Men det blev inte så. Jag fick göra ett vul och jag var då i v.12. Fick det där pillret och jag tvekade att ta det först,men gjorde det pga allt skit vi har just nu och avbröt utvecklingen av bebis.Vi åkte hem för att återkomma på torsdagen samma vecka och det var jobbigt att gå in till kvinnokliniken då det var en massa mammor med sina nyfödda eller gravida kvinnor på väg till förlossning eller ultraljud. Jag klarade inte det och tårarna brände bakom mina ögonlock. Blev inskriven och fick armband och så fick jag tre cytotek som skulle framkalla missfallet. Vi satt på sjukhuset i flera timmar och vart tredje timme fick jag två tabletter till och jag fick sammanlagt 9 eller 12 tabletter.

Lite över klockan 5 på eftermiddagen gick vattnet och kort där efter kom den lilla lilla bebisen ut, en perfekt liten varelse som var  helt färdigskapt men skulle bara växa till sig och utvecklas klart i min mage i ytterligare 6 månader och det bara högg till i mitt hjärta och även sambon kände det där hugget.
Vi fick stanna till klockan sex då moderkakan också skulle komma ut och det tog inte så jätte lång tid.

Den 26 juni 2014 avslutades min abort och smärtan och saknaden efter detta är fortfarande väldigt stor men jag vet att det var det enda rätta men det känns ändå inte rätt att avsluta ett litet barns liv oavsett vad, man hittar alltid en lösning. Men denna gången kunde vi inte. Jag har ju fortfarande 2½  år kvar i skolan och min sambo måste bli helt bra. 
Jag vet i alla fall att min lilla bebis(som jag faktiskt tror var en flicka) har det jättebra uppe hos min mormor, att hon och de andra som jag förlorat genom åren tar hand om vår lilla bebis.

I många veckor har jag känt sådana skuldkänslor att jag tog bort min bebis och jag har väldigt svårt för gravida kvinnor och små bebisar, det känns som en käftsmäll när jag ser en nyfödd eller alla som är gravida….jag kan tycka att det är orättvist att inte jag fick behålla min lilla bebis och jag har rätt att tycka så, men hade omständigheterna varit andra så tror jag att vi hade behållit barnet. Folk säger(min familj och sambo och resten av hans familj) att jag ska glädjas åt mina tre barn som är här, ja det gör jag men jag kan väl ändå få sörja att jag aldrig skulle få denna lilla bebisen. Hon skulle varit beräknad till den 11 januari 2015 och jag skulle ha varit överlycklig. Men denna gången var det helt enkelt inte vår tur utan det var någon annans tur.

Kanske i framtiden…kanske när jag är klar med skolan, kanske när min sambo kommit ur sin depression. Vi får se vad ödet bestämmer för oss.

Jag har till och med namn klart om den dagen kommer, om det hade blivit en flicka….Aurora skulle min andra dotter heta….Gryning/morgonrodnad på italienska. Tycker det är ett sådant vackert namn. 
Visst kan jag bara stanna upp och börja gråta som ett litet barn…och då brukar jag känna lättnad för jag vet att min lilla ängel är här och har förlåtit mig för länge sedan.
Att jag tror på det övernaturliga vet de flesta redan och jag är stolt över att jag gör detta för det hjälper mig med mitt sorgearbete mycket mer än om jag skulle gå och prata med en kurator….i era ögon kanske det låter helt absurt men att prata med någon om detta skulle inte hjälpt mig ett dugg…jag pratade med min mamma om det och det kändes bra, jag har berättat för mina systrar om det och jag kände en lättnad, men min ”tro” på det övernaturliga och att liten vakar över mig  hjälper mig dagligen. 

Det blev ett långt inlägg och jag vill inte ha några idiotiska kommentarer om detta. Jag tog ett hemskt och jobbigt beslut och hoppas att jag ALDRIG i hela mitt liv behöver gå igenom en sådan sak en gång till. Jag sörjer….även om det var ett rätt beslut, jag gråter och ibland kan jag bara önska att jag fick tillbaka min bebis.
Men jag ska glädja mig att jag har tre fina busungar som betyder allt för mig. Min fotbollsgalne Max, Xander som är hisstokig och så Izabella som är merälskare(drickan då) :-).
Mina barn är mitt allt, min familj är mitt allt. Ett fjärde barn hade varit mys…men inte nu….kanske en sladdis men som sagt ingen vet vad framtiden har att erbjuda.

Min sommar har varit ett helvete, jag har behövt gråta och försökt att be om hjälp från universum, men  mina böner och önskningar blev inte hörda, hade de blivit det så hade jag kanske fått vara i v.20 med vårt fjärde barn.
angels

På återseende ci vediamo ciao/Louise

Jul 042014
 

Finns det verkligen förbannelser? Då menar jag förbannelser som blir kastade över människor som ska ha otur i resten av sitt liv. Kan man lyfta dessa så det går väl för en?
Just nu känns det som att vi har otur i allt, min sambos depression som jag ju har skrivit om innan vid något tillfälle. Just nu känns det som om vi famlar runt i mörker för ljuset finns ingenstans.
Urk vilken negativ början på detta inlägget men just ikväll så känns det inte på topp med tillvaron här.
förbannelse

Jag fick en gråtattack tidigare ikväll och en våg av ensamhet och sorg sköljde över mig. Sorgen på grund av det som jag går igenom just nu(fråga inte jag berättar inte) och ensamheten med att inte ha några kompisar, att inte ha någon att kunna ringa till och bara prata med denne, att ha någon som står vid ens sida i vått och torrt. Jag tror helt enkelt inte att jag någonsin har haft en som stått mig nära. Jag har blivit huggen i ryggen av många men har bara skakat av mig dessa.
Jag kan dagligen fråga mig själv om varför jag  inte har några kompisar. Vad kan det bero på?
Min personlighet? Att jag inte är framåt som många andra är? Bakgrunden eller uppväxten kanske spelar roll här, hade jag inte varit mobbad i skolan som barn hade jag kanske varit framåt och hade haft massor av vänner?
Men efter flera års mobbing är det klart att man blir blyg och tillbakadragen och vem vill lära känna en grå mussla?
När jag träffar nya människor så kan jag vara ganska blyg men lär man känna mig så märker man nog att jag är ganska intressant ändå….
Jag är snäll, ärlig, bra lyssnare, ödmjuk för att bara nämna något.
Men var finns vännerna? Var finns de som vill ha en vän som finns där i vått och torrt?
Finns dem? Var i sådana fall?

Vad vill ni att en riktig vän ska ha för egenskaper?

vänner

Shit vilket deppinlägg men jag var tvungen att få det ur mig.
Förbannelser finns det tror jag, men jag tror visserligen inte att någon kastar det över andra, jag tror mer att vi skapar dem själva på ett eller annat sätt.

På återseende och jag hoppas att morgondagen bjuder på ett bättre humör och imorgon kommer mina älskade barn hem från mormor och morfar.

Ci vediamo ciao/Louise