Maj 212018
 

Två dagar sedan sista skjutningen och an känner sig lite orolig över detta. Jag känner att jag vill inte gå ut i området i onödan. Xander ville ha slush men jag sa att det är inte värt att gå ner och jag går inte ut om jag inte måste och att köpa slush är inget måste enligt mig. Finns vatten i kranen om han vill ha något kallt och dricka. Men jag kan hålla med att slush är så gott varma dagar.
Man påminns nu hela tiden att det var en skottlossning – ett kallblodigt mord då det nu ligger blommor och ljus där mannen blev ihjälskjuten, blodet är inte ens bortsköljt från gatan och igår fick vi oväntat besök. En polisman kom och ringde på dörren när vi åt middag för att samla vittnesmål om det som hände här i lördags. Men vi hade ju inte sett något så vi hade ingen information att ge. Vi hade bara hört skottet och sen sett polis och insatsstyrkan springa omkring med dragna vapen.
Det var ett spännande dygn.

Jag har tagit ett väldigt svårt beslut…eller ja det var väl inte så himla svårt men inkomstmässigt är det skulle jag tro.
Har ju varit med i Vikarieproffsen sedan mars men då jag sökte jobb till en förskola som ligger mellan Malmö och Trelleborg så fick jag frågan om jag ville vara timvikarie hos dem vilket jag tackade ja till och blir nu ofta bokad varje vecka drygt och jag tjänar förhoppningsvis mycket mer där än vad jag gör hos Vikarieproffsen.  Så jag tog beslutet att avsluta min anställning hos dem och tar nu timmar där ute. På onsdag ska jag jobba på en annan förskola som tillhör samma företag. Det ska bli väldigt spännande.
Imorgon är det i alla fall dags för en intervju på en förskola borta i Husie, en privat förskola är det. På torsdag är det dags för intervju på en montessoriförskola med kristen värdegrund i Lund. Dessutom sökte jag om jobbet på förskolan där Izabella gått innan hon började i skolan då rektorn tydligen hade gett över ansvaret till förskolechefen så vi får se hur det går med det och så sökte jag till ett pedagogjobb ute i Husie också idag. Känns som jag börjar bli desperat efter ett fast jobb. Jag börjar oroa mig hur det ska gå med hyran under sommaren men det löser sig. Det kommer nog ett jobb till mig också förr eller senare. Jag tippar på förr.

Dags nu att ta hand om kvällsbestyr – ge Busen mat och rensa hans låda och sen går och lägga sig. Måste ta in Izabellas väska också som hänger på balkongen. De ska till Skrylle imorgon hela lågstadiet. Mellan och högstadiet ska orientera i bokskogen så jag har stått och stekt pannkakor hela kvällen.

På återseende. Ci vediamo ciao / Louise

Maj 202018
 

Igår var det dags igen. En man blev brutalt mördad i sin bil på bussgatan utanför vår gata.
Vi hörde smällen men reagerade inte så värst mycket på det för när det är skottlossning är det oftast 5-6 skott som går av men inte igår det var bara en smäll. Trodde det var en smällare eller något som de hade smällt.  Vi spekulerade att det kunde varit en skottlossning.Tills vi hörde sirener som stannade nära oss och sen ännu fler sirener som också stannade i närheten av oss.

Då visste man direkt att denna gången behövdes ett skott för den som sköt visste vad han gjorde – uppenbarligen.
Expressen var de första som skrev om detta men sen hakade även Sydsvenskan på.

Mannen gick ut och tog reda på vad som hänt och han möttes av polis och insatsstyrkan.
Jag kollade ut och såg en av insatsstyrkkillarna med sina stora vapen. Så förbannat läskigt. Det har bara gått drygt en månad sedan den sista skottlossningen som också skedde mitt under en eftermiddag precis som denna. Det spärrades av vid vår gata, halva bussgatan och borta vid badhuset.


Inte ofta man ser polisen med dragna vapen i sitt område.

Helikopter som cirkulerade runt i en dryg timme över vårt område,

Inte ofta man ser insatsstyrkan på sitt område.

Vapenhunden och hans förare.

Va fan hur mycket mer ska vi stå ut med.
Här har vi barn och massor av människor som rör sig hela tiden i området.
Det som skrämmer mig mest är att svärföräldrarna var ute med barnen och vi visste inte är de skulle komma tillbaka och en hemsk tanke slog mig att tänk om de hade kommit just under detta. Sån tur var så åkte de till Burger king och mannen gick och hämtade de på sen eftermiddag.
Jag har skämtat i många år när det skjutits på området att vi behöver inte titta på actionfilmer för vi kan titta ut genom fönstret då och då och se det live istället. Gäller ju allt som händer här.
Sent på kvällen hördes en jäkla smäll som vi uppfattade att det var från vårt kvarter, men det var det inte. Det var från Almvik som ligger borta vid Lindängenhållet och det är drygt 2 km dit från oss. Var en kraftig smällare.

Vi bor i ett sjukt område och jag vill bara här ifrån men vi sitter tyvärr fast här som sten.
Jag är rädd nu för detta kommer att fortsätta dag som natt kommer vi ha skottlossningar. Jag är rädd för mitt liv, för min familjs liv att inte kunna låta barnen röra sig ute för vem vet vad de kan råka ut för. Att inte kunna gå ut på området efter klockan sex med rädsla för sitt liv.
Att inte få ro när man vet att mannen springer ute och levererar tidningar på nätterna utan bara ligger spänt och väntar på att dörren ska öppnas.
Välkommen till vårt område. Här är det nästan aldrig lugnt. Är det inte bilbränder så är det skottlossning eller varför inte en sophusbrand eller rivaliserade gäng som skjuter på varandra precis utanför vårt fönster Vi har bildbevis från det i balkongen. Men en sak är säker vi sitter på första parkett.

På återseende. Ci vediamo ciao /Louise

Maj 112018
 

Igår var det så underbart väder och det var även min pappas födelsedag så det var en tur ner till mina föräldrar för att fira honom. Vi åkte in till Plantagen och skulle köpa jord och jordgubbar som vi ska odla på balkongen. I samma veva köpte vi en hallonbuske till min pappa för jag tyckte det behövdes i deras trädgård. Så han fick den i födelsedagspresent. Vi besökte också farmor och farfars grav(min farmor betydde allt för mig) och atte blommor hos dem. Min farmor gick bort när jag var nygravid med Xander. Och min mormor gick bort samma år i september när jag var i sjätte månaden. Han var egentligen beräknad till den 16 december dagen efter min mormors födelsedag.Min farmor och mormor betydde allt för mig.
Izabella försvann ner i poolen tillsammans med sin kusin Wilma.
Tog naturligtvis bild på dem båda men den blev så skämmigt blek så jag vill inte blända er med den. Jag verkligen hatar min kamera. Så ni får stå ut med en mobilbild.

Även Xander tog sig ett dopp och de lekte både tjuv och polis och zombie(som har gått på Barnkanalen). Det är helt galet. Det skiljer sig 4 år mellan Izabella och Wilma men de leker spå förbaskat bra ihop. och min dotter är så mån om sin kusin.
Vi åt och umgicks och sen lämnade vi barnen där som kommer hem få söndag.
Jag och mannen åkte hem.

Alltså jag hatar verkligen att åka hem till Malmö efter vi har varit hos mina föräldrar för jag får sådan hemsk ångest. Känns som…ja jag vet inte hur jag ska förklara det men jag blir illamående och vill bara gråta för jag verkligen hatar att bo här.. Det är inte så att jag hyperventilerar och får panik utan jag blir bara så illa till mods att behöva bo här. Ja visst detta är ju vårt hem och vi får bo här så länge trots att det händer skit här och man blir störd av grannar och dylikt. Det är de sista 5 åren som jag faktiskt har känt så här att ångesten kommer som ett brev på posten så fort vi närmar oss Malmö eller vårt område. det ska inte behöva vara så. Jag önskar att vi fick råd att komma i från detta område för jag mår inte bra här, ingen i familjen mår bra här. Nä fy för. Nu ska jag sluta gnälla för vi har ett hem och tak över huvudet men ingen har sagt att man behöver trivas dock.
Mannens mamma sa att lägenheten som ligger mittemot deras, en fyra kommer bli ledig om ett halvår. Så vadå skulle vi flytta från ett dåligt område till ett område som också är dåligt det låter inte så lockande tycker jag. Men det hade varit en större lägenhet med vars ett rum till barnen. Men det hade varit gött att vinna den där drömvinsten på 80 miljoner kronor imorgon. Då hade jag köpt ett hus direkt.
Kollar ju på Hemnet dagligen och har hittat en del hus jag skulle kunna tänka mig att bo i men det kommer och förbli önskedrömmar.

Idag har jag i alla fall sökt två jobb. Ett på förskolan som tillhör barnens skola och en förskola i Trelleborg. Jag hoppas visserligen på förskolan som tillhör barnens skola trots att det bara är deltid, men hellre det än att hatta runt som vikarie överallt. Tror dock att tjänsten börjar i augusti eller något. Men det hade varit perfekt om jag hamnade på förskolan som ligger ett stenkast från barnens skola. Ingen buss, inget pendlande. Bara lämna Izabella på fritids på morgonen och gå till jobbet.
Men ja vi får se vad som händer. Kanske får jag det kanske inte och jag har ju inga barn på förskolan längre så jag kan jobba där.
Så håll tummarna att jag får det.

Vår katt är så himla bekväm av sig. Han står och jamar vid mitt skrivbord och vill komma upp på översta hyllan. han jamar tills någon lyfter upp honom. Samma sak med toadörren är den inte lite öppen så sitter han utanför och väntar tills någon öppnar den. Och i hallen har vi ett skoskåp där han gillar sitta. han står nedanför och jamar tills man kommer och måste hjälpa honom upp. Ja han kan själv men han är så bekväm.

Vår katt Busen (eller Lusen som jag kallar honom)
Igår kväll när vi kom hem och öppnade dörren sprang han ut i trapphuset och pratade massor men han sprang in igen. Tog upp honom i famnen och han gosade ner sig hos mig. Finaste och bästa katten vi haft. Här stannar han tills han blir gammal, tills det är dags att gå över till andra sidan.
Eftersom det inte blev fler barn här så har han blivit min bebis, jag tog honom under mina vingar och vi har ett speciellt band han och jag.
Visst är han fin. Kan inte fatta varför folk inte vill ha svarta katter. De är så vackra som minipantrar.

På återseende. Ci vediamo ciao / Louise

Maj 012018
 

Välkommen hit till oss igen..med regn och rusk. Har haft så himla trist väder idag så man nästan bara vill dra något gammalt över sig.
Annat var det för några veckor sedan då det var strålande solsken och jättevarmt.

Detta var den 19 april och idag är det den första maj med svinkallt väder.

Idag har det inte hänt så värst mycket. Barnen har som vanligt tjafsat bland annat om ett par fotbollsshorts och jag blir bara så trött på deras gnällande och bråkande med varandra. Max har kommit in i den där berömda tonårstrotsen där han faktiskt är ganska omöjlig. Och snart kommer Xander också in i den. Hjälp två tonåringar i huset och båda lika envisa som åsnor.
Men det hör väl till uppväxten. Tror inte jag var så lätt att tas med när jag var i tonåren och det kan nog mina föräldrar försäkra.
Fast oavsett hur mycket de än bråkar så är de ändå bästa vänner och kommer bra överens den mesta av tiden. Jag antar att det kallas för syskonkärlek

Mannen ringde till störningsjouren för grannarna höll på som bara den och sen plötsligt så blev det tyst så han ringde och sa att det inte behövdes och vad hände minuten efter han lagt på? Naturligtvis så började de värre än så och håller fortfarande på. Nu är det ju ingen idé att ringa dem igen för dels så kommer de lägga av snart och dels vill jag inte ha trygghetsjouren springandes här ikväll. De kommer ju så klart att hålla på imorgon också och det känns som dessa människor är kända hos hyresvärden sedan innan för de verkar kunna deras system.
Så nu kan vi bara göra en facepalm och göra detta igen imorgon.

På återseende. Ci vediamo ciao / Louise