Sep 292014
 

Jag skrev ju om att min systers kompis känner målvakten i Malmö FF och han hade berättat om Max fotbollsintresse att han lärt sig alla regler och så på egen hand. Detta tyckte han var helt fantastiskt och signerade sina handskar som han hade när de spelade mot Helsingborg.
DSCN9283
Ser man på honom hur glad han blev? Tror han är så stolt och att det kändes stort.

derby
Väl använda, men det spelar ingen roll, han fick en autograf på målvaktshandskar av sin idol.

Tack så mycket alla som var inblandade i detta. Till min syster, hennes kompis M och R.Olsen :-),
Ni gjorde min sons kväll.

På återseende. Ci vediamo ciao/Louise

Sep 262014
 

…kom nog chocken och nu släppte den och nu känner jag mig bara ledsen, förstörd.
Min farfar är död…nu har han varit död för mig i flera år för jag har inte haft kontakt med honom sedan min farmor levde. Nu har jag ingen av mina varken morföräldrar eller farföräldrar kvar.
När min pappa ringde och berättade att han gått bort idag kände jag bara jaha alla dör vi väl någon gång, men när jag tänker tillbaka till min barndom, på alla pensionärsresor jag och min syster var med på så tänker jag att jag får aldrig mer träffa honom.  Oavsett hur jag känner och tycker om honom så är han ändå min farfar och på något konstigt sätt så kommer jag förmodligen att sakna honom, jag kommer alltid att göra det. Jag tror att jag har saknat honom massor även om jag förträngt det och hade jag kanske tagit kontakt med honom hade han kanske inte alls  känt igen mig då han var dement i många år.


Min farfar gjorde ett val efter farmors bortgång….han bröt med vår familj. Det var hans val, ett väldigt dåligt beslut och jag vet att min pappa mådde dåligt över detta. Idag vet jag inte om han känner en lättnad över att han är borta….man sörjer väl alltid någon närstående när de går bort oavsett vad.

Jag ska i alla fall bara minnas min farfar så som han var när de bodde i Trelleborg och i Höllviken…den allvarlige men ändå ganska glad människa. Kanske blev han förkrossad när farmor gått bort jag vet inte. Jag kommer att sörja honom och…..trots allt så var han min farfar.
Jag har gråtit lite nu ikväll men tårar får ingen att komma tillbaka.

På återseende. Ci vediamo ciao/ Louise

Sep 222014
 

Jag har inget emot folk med funktionsnedsättning det har jag inte.
Men idag blev jag (tycker jag själv)kränkt eller ja mer äcklad, jag blev spottad på just av en man med funktionsnedsättning på bussen. Trots att jag ignorerade honom fortsatte han. (Han gjorde så som bebisar gör med munnen så det stänker saliv, på småbarn är det så charmigt men en man i 40-45 årsålder är inte speciellt gulligt.)
Jag tycker att denna mannen i sig är väldigt obehaglig trots att han är harmlös. Jag sa till och med ifrån men han slutade inte, till slut bytte jag plats och då satte han sig ner och började ta ut alla tidningar från backen på bussen *suck*. Han är en treåring i en vuxen mans kropp.
Det är så fort man kommer på samma buss som honom(han bor i vårt område) så är han igång, har aldrig sett att han gjort så mot någon annan människa. Väldigt obehagligt.

obehag

Idag gick jag en väldigt kort dag, började klockan 08.15 – 10.00. Fick även respons på början av vår rapport som vi lämnade in förra veckan och det var lite som skulle ändras men annars så var vi på god väg. Nu ska vi bara få resten skrivet…får väl göra det någon gång nästa vecka eller ja inte allt men en del. Mejlade även min förra VFU plats om sagoberättande och läsning som vi ska examinera om i november. Får se hur det går, jag tror det kommer gå bra.

Idag var min lillasyster på ultraljud och de fick reda på att de ska få en liten flicka. Jag är väldigt glad för deras skull men det smärtar mig att jag inte får min bebis, men det var ment to be denna gången. Och igår berättade hon att hennes kompis är kompis med målvakten i MFF och berättade att min son lär sig det mesta själv med fotboll och han är en duktig målvakt (och får mycket beröm av sina kompisar och fotbollstränarna). Max ska få av målvakten….ja det kommer jag att visa er imorgon i ett inlägg på kvällen så jag håller er på sträckbänken ett tag, Tror dock att han kommer bli överraskad.
Jag har funderat på att han ska få börja spela fotboll på fritiden, jag tror han kan komma långt.
DSCN9200

Men jag avslutar här för idag och hoppas att jag får chans att blogga lite imorgon.

På återseende ci vediamo ciao/ Louise

Sep 202014
 

orkat att blogga på senaste tiden, jag börjar känna att det inte längre är speciellt roligt och jag inte får ut något speciellt utav det överhuvudtaget. Jag avundas de som har flera hundra läsare om dagen….att de har folk som känner igen dem. Men för vem bloggar jag egentligen? för min egen skull eller för de som läser…jag antar att det är för båda.
Jag har inte så många följare för jag har inte speciellt mycket att skriva om än vad vi ätit för mat eller vad jag har gjort under dagen eller vad som komma skall. Vem vill läsa om något sådant?
Jag älskade att blogga förr, men sen så hände det en del saker i mitt liv och vips så var bloggarglöden borta och jag kan inte hitta den.
Känns faktiskt som jag tappade livsgnistan efter min abort även om det var ment to be att inte ha ett barn till just nu så känns det fortfarande tungt och att se bebisar och gravida är fortfarande som en käftsmäll. Får ibland bita mig i läppen för att inte börja storgråta mitt i allt. Men jag har fått bevisat att liten är med mig hela tiden…jag ska visa er imorgon vad jag menar samt berätta.
angels

Tycker att mina inlägg blir mer och mer tråkiga för det händer inget spännande i mitt liv, eller ja jo jag ska på bloggevent på onsdag för Maxomorra ska öppna här i Malmö, sen den 4 oktober är det en återträff med klassen som jag började i skolan med. Ser fram emot båda. Bilder kommer förhoppningsvis från båda eventen.
Det händer bara en massa vardagliga saker här och de är långt ifrån jätteintressanta som många andra bloggerskor/bloggare. Jag har inget unikt att skriva om direkt…
Jag avslutar här för ikvällvakthund
Vissa har vakthundar, andra har vaktkatter som vaktar dörren.

På återseende ci vediamo ciao/Louise

 

Sep 052014
 

Igår hände det saker här igen, redan natten till igår var det skottlossning i vårt område. Då hittade polisen hylsor vid vårdcentralen. Igår kväll precis innan jag skulle gå ut från sovrummet efter att ha nattat Izabella hör man först ett skott, sen fyra till….men polisen hittade inga hylsor. Barnen blev i alla fall rädda vilket jag förstår, helt galet att de ska växa upp här. Jag vet att vi borde flytta här ifrån, flytta ifrån Malmö överhuvudtaget för att barnen ska få en uppväxt utan skottlossning utanför fönstret. Men det är lättare sagt än gjort kan jag ju lugnt säga.

Nu är klockan snart tio och jag ska snart så smått göra mig klar för att jobba några timmar.
Börjar halv tolv till klockan fem på en förskola i Limhamn, jag ska ta med mig och anteckna om Literacy då vi ska läsa den kursen nu i skolan. Ska se om jag får några anteckningar.

Bloggar eventuellt mer i kväll.

På återseende. Ci vediamo ciao/Louise

Sep 042014
 

Jag har ingen som helst lust att blogga längre. Jag känner att jag inte har saker att skriva om. Egentligen borde jag ha det för det händer så himla mycket i mitt liv just nu som är värt att skriva ner, men jag kan inte riktigt formulera mig. Det kommer inte ut rätt och det blir helt fel.
Egentligen borde jag skriva om hur jag mår, hur mina känslor är nu efter min abort. Det har gått tre månader och jag har inte ens pratat med någon kurator, men varför ska jag hålla på att prata om det, vad ska de säga? De kan inte ge mig tillbaka min graviditet.
Ja jag ångrar att jag gjorde det, jag ångrar det nu och samma dag jag tog det där pillret. Även om det var nödvändigt så hatar jag att jag tog det där beslutet. Att komma tillbaka till skolan och se gravida kvinnor och små bebisar ger mig käftsmäll efter käftsmäll. Det gör ont att se bebisar, det gör ont att se gravida kvinnor även om jag ser fram emot att bli moster. Jag har ju tre underbara bråkstakar men en fjärde hade varit så mys. Älskade ängel…jag vet att du kommer tillbaka en annan gång.

Mina änglar

Idag är det dags för en föreläsning och imorgon är det läsdag enligt schemat och jag ska jobba några timmar. På torsdag nästa vecka ska jag vikariera på en förskola som jag praktiserade på för några år sedan, faktiskt nästan exakt 4 år sedan och jag var då höggravid med Izabella. Får se hur det blir nu när jag är en av dem, nu när jag utbildar mig till förskollärare. jag tycker att mina vikariat hjälper mig extremt mycket att bli mycket mer säker och ger mig möjlighet att klara min VFU. Jag ska ju byta VFUplats och jag hoppas att jag hamnar här i Hyllie men jag kan tänka mig att hamna nere i centrum också på en av de förskolorna som jag jobbade med nu i augusti.Trist bara att man inte får det…men Hyllie passar mig bra då jag har barnen där och vill kunna vara på plats snabbt. Får se vad som händer.

Nu babblar jag bara.Ska ta upp ett mycket viktigt ämne senare om jag hinner…många skriver om det och det handlar om mobbing.

På återseende. Ci vediamo cioa/Louise

Sep 012014
 

Idag är det första höstmånaden, vi kommer få sista smak av värmen denna veckan skulle jag tro.
Snart är det vinter och kallt igen…jag ser verkligen inte fram emot det, men jag ser fram emot en annan sak…en stor sak i mitt liv.
Jag ska bli moster i februari, fick reda på det för några veckor sedan och jag kan känna att trots min jobbiga abort så kan jag glädjas för min systers och hennes sambos skull. Hade vi kunnat och allt det där skulle våra bebisar vara jämngamla, samma som min kusins bebis som ska komma en vecka efter min systers bebis. Ja visst känns det…..men jag har väntat på det där beskedet i så många år att jag ska bli moster och äntligen händer det.

När jag skulle hämta barnen idag lyssnade jag på Una tempesta di stelle med Eros Ramazzotti och jag tittar upp mot himlen och jag ser ett moln som är formad till en ängel….jag är förlåten av min lilla bebis, det kände jag idag på väg till skolan. Visst känns det fortfarande och jag skulle gått in i vecka 22 imorgon. Kanske en dag vem vet. Jag fick ett tecken att hon är med mig.

ängel
Ja jag är stolt över min förmåga, jag pratar inte om den speciellt mycket och jag vet att det finns ett liv efter detta. Jag blir påminnd varje dag.

Nu ska jag gå och sova, jobb imorgon.

På återseende. Ci vediamo ciao./Louise