Aug 19

Mitt hemska beslut

Jag har ju innan skrivit inlägg att jag har varit väldigt ledsen och tankar har snurrat i mitt huvud.

Idag skulle jag ha varit i vecka 20 med vårt fjärde barn. Men på grund av vår livssituation så kunde vi inte behålla vår lilla bebis. Vi ville se hur långt gången jag var och bokade tid till Emmakliniken och fick se vår då lilla bebis i v.10. Att se det gjorde mig så ledsen och kärleken till fostret var redan stark och tanken av att avbryta det gjorde så ont. Jag och min sambo dividerade om det en del men kom ändå fram till gemensamt att vi inte kunde ha ett barn till just nu. Jag sa att vi kunde klarat det trots att jag studerade, men eftersom han har en depression så skulle han för tillfället inte orka med ett barn till nu.

Den 24 juni hade jag tid till abortkliniken och sa flera gånger till min sambo att vi kan bara vända och gå här ifrån. Men det blev inte så. Jag fick göra ett vul och jag var då i v.12. Fick det där pillret och jag tvekade att ta det först,men gjorde det pga allt skit vi har just nu och avbröt utvecklingen av bebis.Vi åkte hem för att återkomma på torsdagen samma vecka och det var jobbigt att gå in till kvinnokliniken då det var en massa mammor med sina nyfödda eller gravida kvinnor på väg till förlossning eller ultraljud. Jag klarade inte det och tårarna brände bakom mina ögonlock. Blev inskriven och fick armband och så fick jag tre cytotek som skulle framkalla missfallet. Vi satt på sjukhuset i flera timmar och vart tredje timme fick jag två tabletter till och jag fick sammanlagt 9 eller 12 tabletter.

Lite över klockan 5 på eftermiddagen gick vattnet och kort där efter kom den lilla lilla bebisen ut, en perfekt liten varelse som var  helt färdigskapt men skulle bara växa till sig och utvecklas klart i min mage i ytterligare 6 månader och det bara högg till i mitt hjärta och även sambon kände det där hugget.
Vi fick stanna till klockan sex då moderkakan också skulle komma ut och det tog inte så jätte lång tid.

Den 26 juni 2014 avslutades min abort och smärtan och saknaden efter detta är fortfarande väldigt stor men jag vet att det var det enda rätta men det känns ändå inte rätt att avsluta ett litet barns liv oavsett vad, man hittar alltid en lösning. Men denna gången kunde vi inte. Jag har ju fortfarande 2½  år kvar i skolan och min sambo måste bli helt bra. 
Jag vet i alla fall att min lilla bebis(som jag faktiskt tror var en flicka) har det jättebra uppe hos min mormor, att hon och de andra som jag förlorat genom åren tar hand om vår lilla bebis.

I många veckor har jag känt sådana skuldkänslor att jag tog bort min bebis och jag har väldigt svårt för gravida kvinnor och små bebisar, det känns som en käftsmäll när jag ser en nyfödd eller alla som är gravida….jag kan tycka att det är orättvist att inte jag fick behålla min lilla bebis och jag har rätt att tycka så, men hade omständigheterna varit andra så tror jag att vi hade behållit barnet. Folk säger(min familj och sambo och resten av hans familj) att jag ska glädjas åt mina tre barn som är här, ja det gör jag men jag kan väl ändå få sörja att jag aldrig skulle få denna lilla bebisen. Hon skulle varit beräknad till den 11 januari 2015 och jag skulle ha varit överlycklig. Men denna gången var det helt enkelt inte vår tur utan det var någon annans tur.

Kanske i framtiden…kanske när jag är klar med skolan, kanske när min sambo kommit ur sin depression. Vi får se vad ödet bestämmer för oss.

Jag har till och med namn klart om den dagen kommer, om det hade blivit en flicka….Aurora skulle min andra dotter heta….Gryning/morgonrodnad på italienska. Tycker det är ett sådant vackert namn. 
Visst kan jag bara stanna upp och börja gråta som ett litet barn…och då brukar jag känna lättnad för jag vet att min lilla ängel är här och har förlåtit mig för länge sedan.
Att jag tror på det övernaturliga vet de flesta redan och jag är stolt över att jag gör detta för det hjälper mig med mitt sorgearbete mycket mer än om jag skulle gå och prata med en kurator….i era ögon kanske det låter helt absurt men att prata med någon om detta skulle inte hjälpt mig ett dugg…jag pratade med min mamma om det och det kändes bra, jag har berättat för mina systrar om det och jag kände en lättnad, men min ”tro” på det övernaturliga och att liten vakar över mig  hjälper mig dagligen. 

Det blev ett långt inlägg och jag vill inte ha några idiotiska kommentarer om detta. Jag tog ett hemskt och jobbigt beslut och hoppas att jag ALDRIG i hela mitt liv behöver gå igenom en sådan sak en gång till. Jag sörjer….även om det var ett rätt beslut, jag gråter och ibland kan jag bara önska att jag fick tillbaka min bebis.
Men jag ska glädja mig att jag har tre fina busungar som betyder allt för mig. Min fotbollsgalne Max, Xander som är hisstokig och så Izabella som är merälskare(drickan då) :-).
Mina barn är mitt allt, min familj är mitt allt. Ett fjärde barn hade varit mys…men inte nu….kanske en sladdis men som sagt ingen vet vad framtiden har att erbjuda.

Min sommar har varit ett helvete, jag har behövt gråta och försökt att be om hjälp från universum, men  mina böner och önskningar blev inte hörda, hade de blivit det så hade jag kanske fått vara i v.20 med vårt fjärde barn.
angels

På återseende ci vediamo ciao/Louise

Kommentera

Your email address will not be published.