«

»

Jul 26

Perfekt liv….finns det?

Jag och min sambo har varit tillsammans i 12 år men ibland beter vi oss som vi varit gifta i över 50 år.
Vårt förhållande har gått upp och ner som alla andra förhållanden.
Det känns som jag trots att jag är sambo är helt ensam.
När jag läser andras bloggar hur lyckliga de är kanske för att de ska flytta till nytt hus, att de väntar tillökning, de får blommor helt spontant av sina män.
Ja sådant kan jag erkänna gör mig så himla avis för det är sådant som jag också vill ha men som är en bristvara i mitt förhållande.
Jag känner när jag läser andras bloggar kan vara vem som helst att denna personen är så lyckligt lottad, en man som älskar henne.
Visst jag vet att min sambo älskar mig det tvivlar jag inte på men just nu så känns vårt förhållande….ja jag vet inte riktigt.
Det är viktigt att kunna prata i ett förhållande att man kontrar varandra och ger varandra feedback.
Men våra samtal börjar oftast att vi pratar lugnt och kan sluta med tårar och då tar jag enligt sambon på en offerkofta.


När jag läser andras bloggar tänker jag…tänk om mitt liv hade varit så här.
Jag har kämpat i hela mitt liv för att få ett jobb, jag kämpar fortfarande för att få ett jobb och att kunna komma in på högskolan för att utbilda mig till förskollärare.
Jag skickar ansökan efter ansökan men inte får jag något stöd av honom direkt eller någon uppmuntran.
Så varför lämnar jag inte honom tänker ni säkert.
Försök lämna någon efter så många år och kom tillbaka och berätta för mig hur det var sen….
Det är inte det lättaste att lämna någon som man delat glädje och sorg med.
Vissa perioder är jättebra och andra perioder är mindre bra och jag antar att det är normalt.
Men jag vill ha ett förhållande där mannen kommer hem med blommor ibland inte bara på födelsedagen, en som inte tjatar på både det ena och det andra.
Får man bara höra negativt skit hela tiden så blir man lätt deprimerad , man måste som människa ibland få höra ”vad bra att du”….”jag är jättestolt över att”….


Jag är avis på folk som har ett stort socialt nätverk….jag har….inget nätverk alls för folk drar sig undan mig, jag är inte intressant.
Folk vill inte lära känna mig för jag är blyg jag bygger en mur runt mig och sådan var jag inte innan jag träffade min sambo för då hade jag vänner men sen föll en efter en bort och jag har försökt skaffa andra mammakompisar där jag bor men utan resultat.


Jag kan undra…varför vill ingen vara min vän….är min status inte hög nog för att någon ska vilja umgås med mig?
Jag saknar en riktig vän….en vän som man kan prata om allt med, en vän som håller en hemlighet för sig själv och inte snackar skit bakom ryggen på en, en som inte dömer hur man går klädd eller hur mycket pengar man har….(Men finns dem eller är vi människor så himla själviska och bara tänker på oss själva?)
Sån kompis hade jag innan men vi växte ifrån varandra för jag kämpar fortfarande med att få ett jobb, att kunna få ett körkort och kunna flytta till ett annat område medan hon lever ett familjeliv i en mindre stad.
Javisst vi bestämmer själv hur våra liv ska bli och hur de ska vara men det är svårt när man inte vet var man ska börja och när man är så blyg och skygg som jag är.


Jag trodde jag skulle få det där timmarna i Danmark nu i augusti och jag kände äntligen så ska jag få prova på hur det är att jobba i butik och se om det passar mig….men det gick åt helvete.
Alla andras liv verkar vara så himla perfekta, de har jobb, de har bra inkomster och ett bra förhållande.
Kan ibland tänka varför jag?
Vad gjorde jag för fel? Varför straffar sig mitt liv såhär?
Bara JAG kan göra något åt mitt liv och ta kontroll över det…men var ska jag börja?
Jag är alltid ensam, ingen trots mina ansträngningar vill veta av mig, varför ska jag söka efter vänner när ingen är intresserad. Är jag så ointressant?


Finns det någon som är intresserad av det ockulta som inte hyschar och har sig och säger att det är tabu, som inte dricker var varanann helg, festar varje helg, någon som tycker om att ta en och annan fika?
Någon som bara vill snacka skit om allt och inget?


Svammelinlägg? Kanske är det så men det är så jag känner mig just idag….jag har ingen lust att leva det liv jag lever idag, jag skulle bli överlycklig om jag skulle få ett jobb där jag söker, jag vill sluta behöva vara blyg hela tiden, jag vill få mer skinn på näsan, ha vänner som finns där för mig…och då menar jag RIKTIGA vänner…var finns de inte växer de på träd.
Visst kan jag fortfarande ha ett förhållande men jag måste lära mig ta kontroll över mitt men var ska jag börja?

På återseende.


Ci vediamo ciao// malmömorsan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>